”Solen började vika sig” av Leia

Av den 9 juni, 2019

Solen började vika sig
Höll på att gå ner
Skogen låg insvept
I ett rosa… gyllene dis
Nymånen visade sig
Höll på att stiga sig hög
Uppe på himlen
Bekymrad och orolig
Jag ser något
Jag ser var jag varit
Jag kunde inte sitta still
Inte inne
Jag begav mig ut
Jag gick till skogskanten
Jag vandrade omkring
Efter en stund
Satte jag mig
På en fuktig bänk
Jag såg framför mig
De förtvivlande uttrycken
Tyckte mig
Komma ihåg röster
Alla tjuten
En svag ljum bris
Satte trädens blad
I dallring
Det gnisslade ifrån skogen
Plötsligt
Jag tyckte ljudet ökade
Skar som knivar
I mitt hjärta
Den hemlighetsfulla natten
Spände ett finmaskigt nät
Omkring mig
Jag satt fast
Jag kom inte loss
Jag rös till
Jag gick in
Släckte ned i mitt rum
Svepte täcket över mig
Jag blundade
Jag småspringer
Vid bron
Jag flämtar
Av ansträngning
Jag satte mig
På en av bropelarna
Torkade svetten ur pannan
En tryckande tystnad
Det är försent
Jag kom försent
Det finns inte kvar
Under bron
I det kalla vattnet
Såg jag det
Jag kom försent

Leia, Kultur | Dikten
Örebroguiden

You must be logged in to post a comment Login