”En fruktan” av Leia

Av den 7 mars, 2020

En fruktan
Av en förintelse
Ett erkännande
I ett nederlag
Av en vetskap
Att inte kunna vinna
Finns ännu chansen
Att tillintetgöra
Känna sig fri
Innan man går under
Hjärtat….
Känns som en tung sten
I bröstet
Allt mitt hopp
Skingrades iväg
Likt dimma i solsken
Det sved i ögonen
Oavsett alla attester
Jag ger inte upp
Jag nickar
Jag vet inte varför
Jag drar ett djupt andetag
Biter mig i underläppen
Bestämt slår mitt hjärta
Jag kan vinna
Jag kan besegra
Jag kommer komma fram
I tid
För att vinna
Över förluster
De alltid så rastlösa
Herrelösa hundarna
Irrade omkring ännu mer
Ylande som vargar
Vansinniga skall
Så säkra på att leva
Ingen orkade mer
Min spruckna läppar
Bar inga krav
De varfyllda blåsorna
Önskade vatten
Min nariga hud
Behövde tvättas
Mina torra händer
Ville bara knäppas
Önska en bärande bön 
Fan……
Där allt försvann
Där jag ensam
Bar mitt ansvar
Över de gropar
Som fylldes igen
På torrlagd äng
Långt under marken
Hörs inga skrik
Det är så märkligt
Då och då
Hör jag massiva skrik
Så lika
De skrik
Som inte kan höras
Från gropar
Som fyllts igen 
Jag springer
Hundratals mil
Jag simmar
Över alla hav
Jag kan vinna

Leia, Kultur & Musik | Dikten
Örebroguiden

You must be logged in to post a comment Login