”Det gamla trästaketet” av Leia

Av den 12 november, 2018

Det gamla trästaketet
Så slitet
Bär år
Av naturens åldrande
Av naturens färger 
Någon säkert
Bär stolthet över
Någon säkert
Svär över
Kanske i himlen
Kanske i helvetet
Jag tar på det
Känner ingenting
Går vidare
Det är dimma
Trots allt höst
Gula, röda, svarta löv
På gräsmattorna 
Jag vandrar över
Någon kanske… 
Blir miljonär idag
På V 75
Någon kanske…
Blir ensam idag
Med ett kallt hjärta
Gå inte nära
Så nära
Får ingen gå
Runtomkring…..
Systrar….
Bröder…..
Låt det vara så
Låt det vara vi
Jag behöver inte vara rädd
För att falla
Jag behöver inte vara rädd
För att stå upp
Dimmans fukt
Jag låter den falla
Över min jacka
Att inte leva
Att inte dö
Jag bär inte ett vapen
Min huva
Skyler inte ett ont skydd
Min frusna fingrar
Kan minnas
Ögonblicket av en sekund
När pekfingret värms
Av ett högt ljud
Ett intensivt ljus
Där flertalet går
Långsamt genom dörrar
Som öppnas automatiskt
Där kreditkort ger mättnad
Har andra sökt dörrar
Som brutits upp
Utan att hunger mättats
Dörrar som….
Som en rik union
En kraftfull pakt
Censurerar till förstånd
Ett accepterande
Att blunda
För de staket 
Som en gång byggts
För att skydda och stödja
För de löv
Som ger sitt liv
För nytt liv i vår
Där i höstens dimma
Går jag
Vet om
Mitt liv
Min resa
Ett förstånd talar
Vissa vinner högvinster
Där pengar ger makt
Vissa lämnas ensamma
Där hjärtan fryser

Leia, Kultur & Musik | Dikten
Örebroguiden

You must be logged in to post a comment Login